Månadens solrosfång går till…

TEXT & BILD: Laura Aspelund

En grupp av eldsjälar som med leenden och engagemang lämnar oförglömliga avtryck hos sin omgivning,
det finner man inom alla yrkeskategorier. Men i just denna krönika finns de som jag specifikt vill premiera inom vården.
Ni är de värdiga vinnarna av månadens solrosfång..
Mitt liv är aldrig händelsefattigt, men vissa perioder är självklart mer händelserika än andra. Augusti månads slut, och september månads början har det varit full fart på och det har bjudits på spridda skurar av händelser. Bl.a. så är min förtjusande Boston-Faster hemma i Sverige på besök, och bor hos oss i Åhus ett par veckor. Tyvärr så fick hennes idylliska tillvaro här sig en törn häromdagen då hon, som alltid har lika mycket fart i sig som jag, trillade lite illa i en trappa. Lika bra att kolla upp det, så jag kontaktade vårdcentralen här i Åhus.
Och det är här min eloge till vården börjar. Efter en kort stunds väntan får jag tala med en synnerligen vänlig sjuksköterska. Vem vet hur många olycksfallsberättelser och sjukdomsfall hon har fått ta del av via telefon denna dag, och ändå så är det med lugn och empati som hon ställer följdfrågor, och undrar om vi kan vara där om 20 minuter. Väl nere på vårdcentralen blir min Faster ytterst väl omhändertagen, och hon känner sig i trygga händer. Nu visar det sig att då det är så pass illa ställt med ett finger så är det är akuten som gäller, men min Faster är ändå full av beröm till de vänliga sjuksköterskorna som tagit hand om henne.
Något senare kliver vi in på akuten, och anmäler oss i receptionen. Min Faster är fortfarande svensk medborgare med svenskt pass, men då hon ej bor här längre så tar själva id-biten en något längre stund än normalt. Jag tänker att i denna receptionslucka får personalen dagligen höra och se både det ena och det andra, och att det är en luttrad skara som jobbar här. Denna kväll är det en vänlig ung man som utstrålar lugn som registrerar min Faster, som av naturliga skäl är något skärrad över hela situationen.
Sedan följer en kväll fylld med undersökningar, röntgen och till slut ingipsande av större delen av min Fasters hand då ett finger konstateras vara brutet. Alla vi får träffa, precis alla, uppträder lugnt, oavsett om det stundvis kommer in den ena ambulanstransporten efter den andra, artigt, och med den portion empati och engagemang man som skadad eller sjuk behöver. Och med leenden som smittar av sig. Sympatiska läkare undersöker och bedömer. En mycket vänlig kille får specialuppdraget att knipsa av min Fasters ringar. Någon timme efter själva ”ring-ingreppet” får han syn på oss och stannar till och frågar med genuint intresse hur det går. En synnerligen socialt kompetent sjuksköterska fixar med gipset, och instämmer glatt i att min Faster är värd ett stort glas vin efter denna kväll. En charmerande volontär från Svenska kyrkan förgyller en stor del av vår kväll genom sitt beundransvärda engagemang.
Idag har de flesta synpunkter på svensk sjukvård, och tyvärr är det oftast det negativa som folk för fram. Men jag säger som jag brukar säga: När det verkligen gäller så fungerar det klockrent. Ni ovan nämnda, och många med er, kom ihåg att ni är guld värda. Liksom fångvis med solrosor.

Kommentera