När kroppen säger ifrån

TEXT & BILD: Helén Ryhl Olsson

I ett provrum på min lunchrast för snart 15 år sedan. Yrseln slog till utan förvarning, som ett lömskt välriktat knytnävslag. Jag kunde inte hålla mitt brusande huvud upprätt, benen vek sig och omvärlden snurrade allt fortare. Jag hade fått min första panikattack.
Jag minns inte hur jag tog mig tillbaka till jobbet, men väl där tog en kollega hand om mig och ringde efter ambulans. Symtomen talade för hjärtinfarkt, jag var livrädd och övertygad om att jag skulle dö när jag åkte mot sjukhuset i den tjutande ambulansen.
Virus på balansnerven sa läkaren och efter en vecka var jag tillbaka på jobbet. Yrseln och olusten kom tillbaka och efter ett par dagar var det dags för nästa krasch. Slutligen konstaterades att jag drabbats av utmattningssyndrom.
Nä nä! Inte jag! Jag var stark, hade en bra karriär, tog väl hand om min familj. Jag som kunde steka pannkakor med ena handen samtidigt som jag aktiverade barnen och stoppade tvätt i tvättmaskinen. Min inte alltför finkänsliga syster sa ”du har ju alltid varit så himla duktig”. Hon hade naturligtvis helt rätt. Karriär, små barn, en make som reste väldigt mycket i jobbet plus egna högt ställda krav på både arbete och privatliv var absolut ingen bra kombination.
Jag var sjukskriven i ett år. På nätterna bankade hjärtat ett oavbrutet virvlande trumsolo och på dagarna tog yrseln vid. Jag försökte läsa, men bokstäverna fick liv och hoppade runt på sidorna. Jag orkade knappt prata med någon, än mindre träffa folk och jag drog mig undan i min egen lilla bubbla. Det tog månader innan jag vågade köra bil och när jag så småningom klarade av att besöka en butik igen var det alltid med inköpslista och blicken fokuserad rakt fram. Min överhettade hjärna klarade inte av alla intryck.
Med facit i hand gick jag rakt in i den typiska kvinnofällan. Eftersom maken sällan var hemma på vardagarna hade jag det största ansvaret för barn och hem. Så jag tog en 80% tjänst som blev till 150% och som efter jag sagt upp mig delades på ett flertal personer. Därmed inte sagt att arbetet var den enda orsaken till min krasch. Varningssignalerna hade funnits länge, men det bortförklarade jag med att det antagligen var klimakteriet som närmade sig. Senare förstod jag att hjärtklappning, yrsel, nedsatt känsel med mera, signalerar något helt annat.
Idag lyssnar jag på kroppens signaler, ibland behöver jag backa några steg. Jag vet vad som är viktigt och får mig att må bra. Livet är nu. Var rädd om det.
/Helén

Kommentera